Del 3 av 3 ”Håll käften unge!”
Vi har fått tillåtelse från författaren Jacqueline Sundström att publicera tre delar ur boken ”Håll käften unge!” här på Stureplansguiden. Detta i syfte att lyfta fram hennes mod att göra ett livsavgörande val samt att belysa värdet i att uppmärksamma barn som har det tufft hemma.
Läs intervjun med författaren här.
Mvh/
Charlotte Hult
Texten nedan är skriven av Jacqueline Sundström
Julen närmar sig med stora steg. Dagarna har blivit kortare och kallare, och trädgården står kal och tom. Som tröst har den fått ett vitt täcke av snö över sig när den ska sova sin långa vintersömn.
En dag strax före jul berättar Signe för mig att jag ska få bada. När kvällen kommer tar hon med mig nerför en smal trappa av trä. Trappan har hela tiden funnits där, men jag har inte vetat om det, eftersom dörren till trappan varit dold av ett tjockt draperi. Vi kommer ner till ett källarrum där det ligger tomma målarburkar och annat skräp huller om buller. Mitt i rummet står en trätunna med rostigt järnbeslag. Luften är kall och rå, och den enda belysningen som finns i rummet kommer från en naken glödlampa som hänger i taket. Signe säger till mig att klä av mig medan hon fyller tunnan med vatten. Jag får stå och vänta, lika naken som glödlampan i taket. Kylan från golvet sprider sig upp genom mina fötter och min käke skakar.
Signe föser mig mot en pall som står vid tunnan och jag blir tillsagd att kliva i. Försiktigt doppar jag ena foten i det varma vattnet och låter sedan hela kroppen glida ner i tunnan. Vattnet är lent och smeker min hud, men jag blir snabbt och bryskt skrubbad med tvål. Som från ingenstans dyker en bild upp i mitt huvud. Jag står vid en strandkant tillsammans med en ljushårig kvinna. Det hugger till i bröstet och jag vill inte tänka på henne. Det gör för ont. Jag vet inte längre vem som är min riktiga mamma. Vem ska jag anförtro mig till när båda gör mig illa?
Signe får mig att vakna när hon säger att det är snart julafton och att man då måste vara ren. Och om man varit riktigt snäll kommer jultomten med julklappar. Men jag vet inte vem jultomten är, och inte heller om jag varit tillräckligt snäll för att få julklappar.
På julaftonskväll sitter vi i finrummet dit dörren annars alltid är stängd. För en gång skull verkar Signe glad. Med sina knäppta händer vilande på magen sitter hon bakåt- lutad i soffan och ler. Verner sitter tyst i en fåtölj. Efter en stund räcker han fram ett paket till mig.
– Det är från din mamma.
– Från mamma?
– Ja, din riktiga.
Det spritter till i kroppen och jag reser mig hastigt upp från golvet. Jag som trodde att mamma hade glömt mig. Hjärtat tar ett extra skutt när jag tittar på alla paket jag fått. Jag öppnar det allra största först. Försiktigt tar jag bort papperet som är prytt med tomtar och röda stugor. I en fin kartong ligger en docka med långt ljust och lockigt hår, ett sådant hår som jag själv skulle vilja ha. På sig har dockan en röd sammetsklänning, vita strumpor med spets och ett par svarta glänsande skor. Ögonen är stora och blå med långa mörka fransar. När jag vickar på henne rör sig ögonlocken upp och ner. Jag håller upp henne för Signe och Verner och säger:
– Titta på min nya docka!
I de andra paketen som jag fick av mamma låg det dockkläder, köksredskap och en doktorsväska. Den kväl- len svävade jag på moln. Det var den bästa kvällen på mycket, mycket länge.
Barnröster från undervåningen väcker mig, och jag förstår att jag sovit längre än vanligt.
När det är vinter och kallt får dagbarnen vara inomhus på förmiddagen och gå ut och leka en stund efter lunch.
Yrvaken går jag nerför trappan till nedervåningen och ställer jag mig i dörröppningen till köket. I köket är det full aktivitet. Signe står vid diskbänken och slamrar med kastruller, och vid köksbordet sitter Verner och dricker sitt kaffe. På golvet sitter barnen och leker.
Jag gnuggar mig i ögonen. Först tror jag inte att det är sant. Barnen leker med alla mina julklappar! Jag rusar fram och skriker:
– NEEEJ! NI FÅR INTE RÖRA MINA SAKER! JAG HAR FÅTT DEM AV MIN RIKTIGA MAMMA!
Barnen hoppar till och tittar på mig förvånat. Jag kastar mig ner på golvet och börjar samla ihop leksakerna som ligger utspridda över hela köksgolvet. Signe som vänt sig mot mig säger med sträng röst:
– Det är inte frågan om vems leksaker det är. Här får alla leka med alla saker. Du måste lära dig att dela med dig, Jacqueline!
Hennes ord är som ett knytnävsslag rakt i magen. Jag känner hur gråten är på väg, men sväljer och trycker ner tårarna och blir sittande på golvet. Barnen bryr sig inte om mig och fortsätter att leka som om ingenting har hänt. Sakta höjer jag blicken och ser mig omkring. I knät på en av flickorna ser jag min docka. Det som förut var ett blankt och lockigt hår ser nu ut som en tovig buske. Jag ser också att några av mina andra saker är trasiga. Utan att säga något reser jag mig upp och går ljudlöst uppför trappan till övervåningen. Där kan jag inte hålla emot längre. Jag låter gråten komma samtidigt som jag hör jag Signe ropa:
– Jacqueline, din gröt är klar!
Det är tidig vår. Träden har inte börjat knoppas än, men dagarna har blivit längre och ljusare. Solen tittar efterlängtat fram bakom stora moln som vinden blåser bort för att ge plats åt den ljusa och härliga årstiden.
Jag sitter på en av gungorna vid lekplatsen och vickar med fötter fram och tillbaka. Ibland ger jag lite mer fart och låter skorna släpa i det torra gruset. Mitt huvud vilar mot gungans rep som jag håller i handen.
Plötsligt dyker en pojke upp på gången. Jag vaknar upp ur mina drömmar och blir genast på min vakt. Pojken är ingen jag känner och jag har aldrig sett honom förut. När avståndet mellan oss blir mindre ser jag att han är söt. Kanske är han ett nytt dagbarn.
Strax står han bara någon meter framför mig. Han säger hej och ler blygt mot mig. Jag ger honom en nonchalant blick och svarar tufft tillbaka. Jag vill inte visa hur nyfiken jag är och studerar honom i smyg när han inte ser det. Han är lite äldre än mig fastän vi är ungefär lika långa. Hans hår är ljust och har små lockar som faller ner i nacken. Näsan är liten och uppnäst, och hans ögon är blå med mörka ögonfransar. När han pratar skymtar en glugg mellan framtänderna som gör att han ser charmig och busig ut. Han säger att han heter Elias och att han är min bror som kommit för att hälsa på. Jag hajar till och blir så paff att jag nästan ramlar av gungan. Vem tror han att han är! Jag blir arg och svarar honom:
– Du ljuger! Du är inte min bror.
– Det är sant! Jag lovar! svarar han.
Jag ska precis säga något när jag kommer av mig och blir tyst. Pojken har sträckt fram sin hand för att ge mig en påse med godis.
– Här! Den är till dig.
Jag kan inte minnas när jag åt godis senast. På sin höjd har jag fått ett äpple av Signe. Snabbt rycker jag till mig påsen och proppar munnen full med godis. Pojken står tyst och ser hur jag glupskt stoppar nytt godis i munnen. Det är otroligt gott med choklad, sega råttor, kola och lakrits.
Pojken gör ett nytt försök. Han ser sin chans när jag har munnen full med godis. Återigen säger han att vi är syskon. Den här gången blir jag ännu argare. Jag tuggar fort, sväljer och säger:
– Du är inte alls min bror, du bara ljuger! Min bror heter något annat. Och förresten är han mycket sötare än du.
– Och vad heter han då? frågar han och ser trumpen ut.
Jag tänker så det knakar, men hur mycket jag än tänker kan jag inte komma ihåg vad min bror heter. Till slut blir jag osäker på om jag har någon bror överhuvudtaget.
– Där ser du! Du kan inte komma på något, säger han skadeglatt.
Pojken blir åter tyst och jag stoppar nytt godis i munnen. Efter en stund säger han:
– Får jag smaka?
Jag vill visa honom att det inte går att ljuga för mig, så istället för att dela med mig av godiset räcker jag honom ett kolapapper vars innehåll jag tuggar på. När han till sin förvåning upptäcker att jag lurat honom blir han tyst och tittar på papperet och sedan på mig. Han ser ledsen ut, och jag ångrar jag genast vad jag gjort. Jag får dåligt samvete och skäms. Men det är för sent, och jag säger:
– Vad konstigt du pratar.
– Jag bor hos pappa i Stockholm.
Jag kommer helt av mig och ger upp min tuffa attityd.
Tänk om det är sant att han är min bror. Tyst frågar jag:
– Var är mamma?
– Hon är i köket.
Han pekar med ett finger mot huset. Jag tittar på fönstret som blänker mot mig.
Båda är tysta och jag sätter mig på gungan. Jag ser på mina skor som är täckta med damm från gruset de släpat i. Alla ljud runt omkring försvinner, och när jag höjer blicken ser allt suddigt ut. Det enda jag hör är ett brummande ljud i huvudet som spänner och trycker.
– Hallå! Sover du?
Jag hör hur han ropar och tittar upp på honom.
– Signe säger att du är sjuk och att mamma inte får träffa dig för att du då kan bli sämre.
Jag hör allt han säger, men förmår inte få fram ett ord.
– Mamma brukar komma hit ibland och sitta vid köksfönstret och titta på dig när du leker.
Han står tyst en stund. Sedan säger han:
– Jag måste gå nu, Jacqueline.
Innan vi skiljs åt ser han på mig med sorgsna ögon. Som i en dimma ser jag hur han går bort mot huset, hur han fortsätter uppför stentrappan, öppnar dörren och går in i huset och långsamt stänger dörren efter sig.
Jag hör behagliga röster prata tyst, nästan viskande. Jag förstår att det inte är en dröm, utan att jag har blivit väckt. Jag öppnar ögonen, rullar runt på sidan och ser tvärs över hallen in i dotterns rum. Solen lyser in genom fönstret med ett starkt nästan bländande sken, och jag ser hur dottern sitter i sängen och pratar med någon. I en säng som vanligtvis inte brukar så där sitter en främmande flicka! Jag sätter mig upp och ser rakt in i rummet på flickan och dottern.
Flickan är söt och ser ut att vara i samma ålder som dottern. Hon är smal och håret är blont och rakt och räcker ner till axlarna.
Plötsligt reser sig dottern upp och säger att hon måste gå på toaletten. När hon kommer ut i hallen ser hon mig och säger förvånat:
– Är du vaken?
Sedan försvinner hon kvickt nerför trappan. Jag blir ensam kvar med den söta flickan som nu också ser mig. Våra blickar möts. Hon ropar till mig och frågar om jag inte vill komma över till henne. Men jag är blyg och vågar inte lämna min säng. Hon lirkar och lockar på mig utan resultat. Till slut kliver hon ur sin säng och går fram till mig, sätter sig på huk och tittar på mig mellan sängspjälorna. Mina ögon ser in i flickans ögon som är blå och jag vågar inte röra mig. Efter en stund reser sig flickan upp och går tillbaka till sin säng.
Flickan börjar lirka igen. Hon ger sig inte och vill att jag kommer över till hennes säng. När min nyfikenhet blir för stor klättrar jag över min spjälsäng och går in till henne. Hon ler mot mig, klappar med handen på täcket och säger:
– Kom och sätt dig!
Försiktigt sätter jag mig på ytterkanten av sängen. Flickan rör vid min arm samtidigt som hon pratar och ställer en massa frågor. Men jag är för blyg för att våga svara, trots att hon är snäll och ser ut som en ängel.
Plötsligt kommer dottern in i rummet. Jag rycker till när hon frågar:
– Är det roligt att träffa din syster?
Syster? Jag har ingen syster! Jag blir arg. Dottern är ful och dum.
Jag går tillbaka till min säng, kryper ner under täcket och blundar hårt.
Jag ligger i min säng och kan inte sova. Jag är inte det minsta trött och det gör inte saken bättre att det fortfarande är ljust ute och att det är varmt och kvavt i hallen där min säng står. Fönstret i trappan står på glänt och jag hör hur fåglarna sjunger sin kvällssång.
En dag hörde jag Signe berätta för Verner att hon skulle jobba tre kvällar på Barnens Dag. Jag hörde henne prata om allt roligt man kunde göra där, som att åka karusell och äta sockervadd. Glad i hågen hade jag frågat henne om jag fick följa med till Barnens Dag. Men det lilla hopp som hade tänts släcktes lika fort när hon förklarade att jag var alldeles för liten. Det som ändå hade gjort mig lite glad var att hon hade sagt att hon kanske skulle ta med sig något hem till mig från Barnens Dag.
Jag snurrar runt i sängen och tänker på alla de äldre barnen som är på tivolit. Tänk så gott allt måste smaka: korv med bröd, godis och sockerdricka. Och hur ser det ut där på tivolit med alla karusellerna?
En dörr slås igen och jag vaknar med ett ryck. Klockan är säkert mycket, för det är alldeles tyst i huset. Det enda jag hör är hur Signe klär av sig i hallen och går in i köket. Vilken tid det tar! Kommer hon inte snart? Med tunga steg går hon uppför trappan. Innan hon tagit det sista klivet står jag upp i sängen.
– Sover du inte? frågar Signe förvånat.
– Har du med något till mig? frågar jag yrvaket.
– Nej! Kanske imorgon. Lägg dig ner och sov nu!
Lydigt lägger jag mig ner i sängen igen.
Dagen därpå sitter jag i skuggan under ett träd och leker. De andra barnen är med sina föräldrar på semester. Jag har plockat gräs och några vilda blommor som jag blandat med sand i en hink. Jag rör om i hinken tills det blir till en geggig röra. Det är låtsasgodis som jag leker att jag äter. Jag ser en pinne på marken, och simsalabim förvandlades den till sockervadd. Min låtsasvän och jag är på Barnens Dag, och när vi har slickat i oss den söta sockervadden beger vi oss till de färgglada karusellerna. Jag reser mig upp och springer mot gungorna. Jag tar sats och gungar allt jag förmår. Plötsligt minns jag, och det kittlar till i magen. Jag längtar till kvällen. Det är kanske då det händer.
Jag ska precis lägga mig ner i min säng när Signe hastar förbi och jag frågar henne:
– Får jag något från Barnens Dag ikväll?
– Vi får se har jag ju sagt.
Det pirrar i hela kroppen och jag har som vanligt svårt att somna. Jag snurrar runt i sängen så att underlakanet blir alldeles vridet och knöligt att ligga på.
Återigen vaknar jag av att ytterdörren slås igen. Hoppas, hoppas! tänker jag.
Jag hör hur Signe kommer gående uppför trappan. Ikväll står jag inte upp i sängen, ikväll sitter jag bara upp.
– Lägg dig ner och sov!
säger hon när hon går förbi. Så blir det tyst. Så tyst att jag kan höra mitt hjärta slå. Sista kvällen Signe jobbat på Barnens Dag ligger jag ner och låtsas sova när hon kommer hem.
Som vanligt hör jag henne gå uppför trappan. Hon går förbi min säng och fortsätter in till sitt sovrum. Innan jag somnar om tänker jag: Det är nog sant det jag alltid trott. Att jag är ett fult och dumt barn som ingen tycker om.
Det är eftermiddag och doften av nykokt kaffe sprider sig upp till övervåningen. Jag sitter i sängen och leker med mina fingrar som jag låtsas är olika figurer som pratar med varandra.
Plötsligt ringer det på dörrklockan och jag hör hur ytterdörren öppnas. Jag hör Signes röst som låter förvånad. Snart hör jag även två andra röster som kommer från en man och en kvinna som båda pratar högt och bestämt. Signes ton stegrar sig och det verkar som om de vuxna inte är överens. Jag lyssnar koncentrerat, men kan inte höra allt som sägs eftersom de pratar i munnen på varandra.
Efter en stund hör jag snabba steg som tar sig upp till övervåningen. Jag blir rädd, eftersom jag inte vet vad som kommer att hända. En man kommer upprusande, och när han får se mig ler han med stor mun och ropar glatt:
– Men lilla söta Jacqueline! Här är du ju!
Hur kan han veta vad jag heter?
Mannen är stor. Hans hår är brunt och ögonen ser snälla ut. Konstigt nog blir jag glad av att se honom fastän jag inte har en aning om vem han är och ställer mig upp i sängen.
– Kom, Jacqueline! Nu ska vi hem till mamma!
säger mannen glatt och sträcker ut sina armar mot mig.
– Mamma?
Han lyfter upp mig i sin famn och pussar mig på kinden och fortsätter:
– Jag har kommit för att ta med dig hem till din mamma!
Hans varma leende smittar av sig och öppnar mitt hjärta. För första gången på länge känner jag glädje inom mig och fylls med livslust. Vi ler och skrattar tillsammans och han kramar om mig.
Med mig i famnen går han nerför trappan. Vid sista trappsteget möts vi av en upprörd Signe och en annan kvinna.
– Ni kan inte göra så här, säger Signe som är blossande röd i ansikte ända ner på halsen.
Kvinnan som har ljust, kort hår och ett par runda glas- ögon svarar:
– Det är precis vad vi kan! Vi har all rätt i världen att ta med Jacqueline!
Kvinnans ögon är stora och blå och ser strängt på Signe, men förändras snabbt till två strålande solar när de ser på mig.
Kvinnan ropar högt:
– Jacqueline!
Signe gormar och ryter och jag tycker lite synd om henne. Hon ser plötsligt liten och hjälplös ut. Men det är samtidigt rätt åt henne. Äntligen får hon för att jag tvingats bo hos henne och för att hon har varit så elak mot mig.
– Ni kan inte bara klampa in i mitt hem och ta Jacqueline så här utan vidare! skriker hon.
Kvinnan springer uppför trappan och ropar:
– Var är Jacquelines kläder?
Signe vänder sig mot mig och mannen och fortsätter att skrika. Jag blir rädd och vänder mitt ansikte mot mannens hals. Med bestämd röst säger han:
– Du har hela tiden sagt till Jacquelines mamma att Jacqueline inte kunnat komma hem för att hon varit sjuk. Men du har bara velat mjölka henne på pengar, så nu håller du tyst!
Kvinnan kommer nerrusande från övervåningen och utbrister:
– Jag hittade inte allt, men vi drar ändå.
Jag hör inte alla elaka ord som Signe ropar efter oss när vi går ut genom dörren och fortsätter nerför stentrappan. Vinden blåser i mina öron och leker med mitt hår. Jag drar ett djupt andetag och låter den friska luften fylla mina lungor. Jag är fri! Den snälla mannen och den vackra kvinnan har räddat mig.
Vi fortsätter genom järngrinden och kommer ut på gatan som tillhör världen utanför, den värld som jag inte tillhört på mycket länge, en värld som jag bara kunnat drömma och fantiserat om. Jag har svårt att förstå att det är sant, att jag är i den världen där mamma är, att jag aldrig mer ska behöva komma tillbaka till Signe och attjag snart ska få träffa min mamma. Den mamman som är min riktiga mamma.
”Jag var bara tre år när mamma lämnade mig till familjen som jag bodde hos i två år. Det var de värsta åren i mitt liv. När jag blev äldre berättade mamma att hon lämnade bort mig för att hon inte kunde ta hand om mig. Hon låg i skilsmässa med pappa och pendlade mellan Gotland och Stockholm där hon hade sin advokat. Av andra fick jag höra att hon drack mycket. I god tro hade hon lämnat mig till en familj som hon trodde var bra. Kanske orkade hon inte ta reda på hur det verkligen var?”
För dig som vill läsa hela boken eller ge bort den i present finns boken att köpa på Akademibokhandeln, på bokus.com, samt att låna på bibliotek.
Efterord
– Skriv en bok, Jacqueline! Skriv om ditt liv!
Det var en sista önskan från min mamma som var nykter alkoholist sina sista levnadsår. Alla dessa år som gått och all den skada som hon och pappa orsakat mig och mina syskon kunde hon aldrig få ogjort, något som hon mycket väl var medveten om. Att få mig att skriva en bok om min uppväxt var hennes sätt att be om förlåtelse och att hjälpa mig läka. Min avsikt är inte att döma eller att peka ut mina föräldrar som hemska eller dåliga människor. Jag älskar dem av hela mitt hjärta och har förlåtit dem därför att jag idag förstår bakgrunden till deras val. Mina föräldrar var människor som inte förstod vilka konsekvenser deras handlingar kunde få. De var båda offer för sin bakgrund och uppväxt.
Jag tycker det är viktigt att belysa ämnet alkoholmissbruk och lyfta fram sanningen i ljuset. Jag vill inte längre vara tyst! Jag vill dela med mig av min historia till andra och ur ett barns perspektiv berättar om minnen och känslor vilka jag som vuxen nu kan klä i ord.
Nu står jag här naken och blottad och skäms inte längre över min bakgrund. Det är en enda stor befrielse, och jag känner mig född på nytt. Ett nytt och spännande kapitel i mitt liv har börjat. Tack älskade mamma för att du gav mig modet att skriva!
Genom boken blir jag en röst för alla de barn som inte kan föra sin egen talan, en röst för alla de som ingen annan vuxen vill eller kan stå upp för.
Senaste kommentarer