Del 2 av 3- Håll käften unge!
Vi har fått tillåtelse från författaren Jacqueline Sundström att publicera tre delar ur boken ”Håll käften unge!” här på Stureplansguiden. Detta i syfte att lyfta fram hennes mod att göra ett livsavgörande val samt att belysa värdet i att uppmärksamma barn som har det tufft hemma.
Läs intervjun med författaren här.
Mvh/
Charlotte Hult
Texten nedan är skriven av Jacqueline Sundström
Barnhemmet
Vi håller varandra i handen när vi går. Jag ser ner i marken och tittar på mina vita sandaler och mina tår som sticker fram. Min klänning har röda och blå blommor och mina ben är bara. Jag har nyss fyllt tre år.
Stenplattorna under våra fötter ser alla olika ut. En del är fyrkantiga medan andra är runda och sneda. Mellan plattorna sticker det fram gräs, och längs gången växer det små buskar.
Vi går i en trädgård som har många träd och blommor. Men fastän solen skiner och fåglarna sjunger ser trädgården mörk och dyster ut. Det spelar ingen roll att det är sommar och att mamma går bredvid. Det är något som inte stämmer och jag vill bara hem. Mamma har inte berättat för mig varför vi är här eller vad vi ska göra. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Kanske sa hon något när vi satt i bilen på väg hit som jag inte ville höra.
På andra sidan mamma går en stor och lång kvinna med brunt, kort hår. Hon ser ut som en jätte bredvid mamma som är kort och smal. Mamma säger ingenting, utan nickar bara till svar ibland.
Mamma kramar min hand hårt, så hårt att det gör ont, men jag vill ändå inte släppa taget. Kvinnan som går bredvid pratar hela tiden, men inte med mig. Hon kanske inte tycker om barn. När hon ler syns hennes gula tänder, och hon har smutsfläckar på sin gråa klänning och sitt rutiga förkläde.
Vi går runt i trädgården och kvinnan visar oss var sand- lådan och gungorna är. Hon undrar om jag vill prova att gunga och tittar på mig med sina små ögon. Jag skakar på huvudet och ser bort. Jag tittar på mamma och undrar om vi inte ska åka hem snart. Men mamma svarar inte. Istället drar hon sina fingrar genom håret och rättar till handväskan som hänger på hennes axel. Jag vill springa härifrån och aldrig mer komma tillbaka. Varför vill inte mamma det också?
Köket är stort och kalt. Ett köksbord i brunt trä står intill ett fönster och på fönsterbrädan står en radio som spelar musik. En man med djup och len röst presenterar musiken. Jag tittar ut genom fönstret och ser den lummiga trädgården utanför. Jag känner mig lite bättre till mods när jag hör musiken och ser den gröna naturen. Min blick fastnar på ett av träden och jag drömmer mig bort. Jag drömmer mig hem till mamma.
Mitt emot mig sitter en kort och tjock farbror som nästan inte har något hår på huvudet och som heter Verner. Han är snäll och brukar för det mesta inte säga så mycket. Idag läser han tyst sin tidning och dricker svart kaffe med två sockerbitar i. Framför mig står en tallrik med kladdig havregrynsgröt, och jag får inte lämna bordet förrän jag ätit upp gröten. Jag stoppar en sked i munnen. Gröten växer, blir som klister och åker hiss upp och ner i min hals. Det finns ingen mjölk som jag kan skölja ner mjölken med. Jag får aldrig någon mjölk till gröten som jag tvingas äta varje dag.
På golvet står några pottor på rad där barn sitter och kissar och bajsar. De får inte heller lämna sin plats förrän de är klara, annars blir tanten arg.
När jag efter en lång stund ätit upp min gröt ropar jag högt:
– Färdig! Får jag gå ifrån?
Jag vill ut i trädgården där jag kan få vara ensam och drömma mig bort. Tanten som heter Signe kommer fram och ser på min tallrik och sedan på mig. Hon svara med hård röst:
– Bra. Då kan du gå på toa och bajsa.
– Snälla, inte nu! Senare!
Med stränga ögon ser hon på mig och svarar:
– Nej! Du måste sköta din mage.
Toaletten är stor och har två dörrar och ligger nära köket. På golvet ligger en matta i en mörkgul färg. Det finns inget fönster och belysningen är svag. Signe följer med mig in och drar ner mina byxor. Hon fäller upp stolslocket och lyfter upp mig på den kalla sitsen.
– Nu får du sitta här tills du är klar, säger hon med barsk röst.
Hon vänder på klacken och låser båda dörrarna efter sig. Med byxorna hängande vid fotanklarna sitter jag som en fågel i bur. Mina ben är korta och når inte ner till golvet, och för att inte glida ner i toalettstolen lutar jag mig framåt. Jag stödjer armbågarna mot knäna och låter hakan vila i händerna. En djup suck landar i magen.
Jag tar i allt jag kan men ingenting händer. Jag ropar på Signe som kommer efter en stund och frågar besvärat:
– Vad vill du?
– Det kommer ingenting, svarar jag. Får jag gå?
– Du vet vad jag har sagt. Du måste bajsa först.
Hon går och låser efter sig en andra gång. Jag försöker bajsa igen. Jag tar ett djupt andetag och håller andan. Mitt ansikte blir varmt när jag krystar.
Det är tråkigt att sitta på toan, och för att få tiden att gå härmar jag den snälla mansrösten på radion och nynnar melodier som jag hittar på. Plötsligt kommer Signe inrusande och ryter:
– Sitter du här och sjunger, unge! Sluta genast upp med det tramset! Jag får väl hjälpa dig på traven så att vi får det här överstökat.
Hon tar den torra tvålen med svarta sprickor i som ligger på handfatet, bryter av en bit och säger till mig att böja mig fram. Innan jag vet ordet av har hon tryckt upp den vassa tvålen i stjärten. Jag skriker till och börjar gråta.
– Så farligt är det väl ändå inte! Vi får se om det här sätter fart på det hela.
Jag sväljer gråten, ser henne gå ut och hör hur nyckeln vrids om en tredje gång.
När jag äntligen gjort det jag ska kommer Signe och torkar mig hårt i baken. Det svider som eld i rumpan. Snabbt drar hon upp mina byxor och rättar till min stickade tröja med ryckiga rörelser. Jag tvättar händerna med det lilla som är kvar av tvålen.
Fri! I full fart springer jag mot gungan som hänger i trädet i trädgården. Jag låtsas att jag är en fågel som flyger högt upp i luften och hem till mamma. När gungan vaggar mig fram och tillbaka blir jag lugn och kan gå in i mitt hemliga rum där jag ostört kan plocka fram minnen och bilder på mamma.
Mitt hjärta värker av längtan, och när jag ser mamma vill jag börja gråta. Men jag har inte tid. Det är så mycket jag måste berätta. Hon står stilla och lyssnar och jag frågar:
– När kommer du och hämtar mig, mamma?
Hon säger inget, utan ler bara med sin stora mun. Jag säger att jag saknar henne och lovar att inte glömma henne, även om det tar jättelång tid innan hon kommer och hämtar mig.
Längre bort hör jag barn som skrattar. Jag blir väckt ur min dröm och lämnar mitt hemliga rum.
Barnen leker i den andra änden av trädgården, i den stora sandlådan som är inhägnad av krusbärsbuskar. Men jag vill inte leka med dem, eftersom jag tycker de är knäppa och tråkiga. Dessutom blir de hämtade av sina mammor och pappor när dagen är slut. Varför kommer inte mamma och pappa och hämtar mig?
Jag gör långa utdragna rörelser med kroppen och pendlar fram och tillbaka för att gungan ska få hög fart. Vinden smeker mitt ansikte och rufsar till mitt blonda, korta hår. Jag sluter ögonen och det pirrar i magen. Jag känner mig lite gladare och tänker: Mamma kommer nog snart!
Solen lyser in genom fönstret i hallen på övervåningen. I hallen står tre spjälsängar på rad, och jag kan känna den ena sängen när jag sträcker ut min hand. Sängarna är till för barn som behöver sova över när deras föräldrar är borta.
Jag har vaknat av att det är blött i sängen. Det är alltid samma dröm där jag sätter mig på toaletten och kissar och vaknar av att allt kommit i sängen. Pyjamasen är kall och det luktar illa. Jag lyssnar efter ljud, men hela huset är tyst. Det måste vara tidigt på morgonen. Tvärs över hallen ligger familjens tonårsdotter och sover i sitt rum med dörren öppen. Längre bort i den smala hallen ligger Signes och Verners rum. De sover i en stor säng och har var sitt sängbord, och i deras rum är rullgardinen ofta nerdragen. Dörren till rummet är nästan alltid stängd. Vågar jag gå in? Vågar, vågar inte…
Jag klättrar ur sängen och går tyst genom hallen för att inte väcka dottern. Försiktigt öppnar jag dörren till Signes och Verners sovrum och smyger på tå fram till deras säng. De sover med ryggarna mot varandra, Signe vänd mot fönstret och Verner mot dörren. Signe ser ut som ett berg bredvid den lilla mannen som ligger och snarkar med öppen mun. Verner är snäll, och jag bestämmer mig för att väcka honom. Jag viskar hans namn utan att något händer. När han inte vaknar tar jag mod till mig och ruskar honom försiktigt med handen. Yrvaket tittar han upp och undrar vad jag vill.
– Jag har kissat i sängen, säger jag tyst.
Han svarar att han inte kan hjälpa mig och rullar över på rygg och väcker Signe.
Jag står alldeles stilla och håller andan. Irriterat frågar Signe varför hon blivit väckt.
– Har du kissat i sängen nu igen?
Signe sätter sig upp, drar till sig morgonrocken som ligger vid fotändan av sängen och drar en djup suck när hon kliver ur sängen. Med ett hårt tag om min arm drar hon ut mig i hallen. Om och om igen säger hon hur trött hon är på mig att jag aldrig kan sluta att kissa i sängen och att det måste vara något fel på mig. Hennes naglar river mig när hon drar av mig pyjamasen. Jag fryser och får gåshus och lägger armarna runt min kropp. Ögonen fylls med tårar när jag stirrar ner i golvet.
– Gå och lägg dig! säger hon när sängen är bäddad med torra laken och jag fått en ny pyjamas.
Tyst kryper jag upp i sängen och lägger mig. Jag drar täcket över huvudet och tänker att jag aldrig mer vill stiga upp.
Frukosten är avslutad och alla barnen är ute i trädgården och leker.
Jag står i den trånga hallen. Signe klär på mig mina ytterkläder och knyter mina skor. Det har hunnit bli höst och kalla vindar sveper in över ön. Signe säger:
– Eftersom du är ett olydigt barn och aldrig gör som jag säger ska du få en läxa som jag hoppas du aldrig glöm- mer. När vi går ut ska du berätta för alla vad du har gjort inatt. Du ska tala om för dem att du är dum och kissar i sängen.
Det bränner innanför ögonlocken och mina ben är på väg att vika sig. Jag lutar mig mot väggen där alla ytterkläder hänger för att inte falla ihop. Jag får svårt att andas och munnen blir alldeles torr. Signe tar mig i handen och drar med mig ut genom ytterdörren och nerför stentrappan. Med långa steg går hon längs stengången, samma gång som jag och mamma gick en solig sommardag för länge sedan.
Jag måste småspringa för att hinna med hennes långa kliv. Hon stannar till vid garaget som är byggt i rött trä och har en bred svart dörr som står öppen. Verner är i garaget med en blå snickaroverall på sig. Han är där varje dag och hamrar och snickrar. När Signe ser honom säger hon till mig:
– Seså, berätta nu vad du har gjort!
Verner som står med ryggen mot oss rycker till och vänder sig hastigt om. Med förvånade ögon ser han på sin fru med verktygen kvar i händerna. Viskande säger jag:
– Jag har kissat i sängen inatt.
Utan att säga ett ord ser han på mig med sina blå ögon. De ser ledsna ut, och det är som om de försöker säga något till mig: ”Det gör inget, du är bara ett litet barn.”
Han tittar upp mot Signe, vänder sig om och fortsätter med sitt arbete. Mitt hjärta blir varmt och jag tänker: Han tycker kanske om mig. Lite grann i alla fall.
Vi kommer fram till lekplatsen där två flickor gungar. Samtidigt som Signe ger mig en knuff i ryggen säger hon:
– Berätta nu!
Jag känner mig dum och mina kinder hettar. Jag tittar ner i marken och säger lågt:
– Jag har kissat i sängen inatt.
Det blir tyst och jag tittar försiktigt upp. Barnen ser förvånat på mig, och när jag vågar möta deras blickar händer det igen. Deras ögon pratar också, precis som Verners, och säger: ”Vi bryr oss inte. Vi vill bara gunga.”
Snabbt slår jag ner blicken igen som hamnar på mina bruna kängor. De är smutsiga och fula och ser ut som pojkskor.
Mina ben är svaga och jag vill sätta mig ner och vila. Men då drar Signe iväg mig till sandlådan. Där sitter några barn och leker, och jag måste säga samma sak igen. Men ingen av dem tittar på mig. Det verkar som om de inte hör vad jag säger. För de fortsätter bara att gräva i sanden med sina spadar. Till slut tittar en äldre flicka upp. Hennes ögon är snälla och jag tror att de säger: ”Jag tycker synd om dig.” Signe tar tag i min arm och strax stöter vi på dottern. Hon tittar först på mig och sedan på sin mamma, knycker med huvudet och går därifrån.
Så säger Signe:
– Nu får vi se om du lärt dig att sluta kissa i sängen.
Hon släpper äntligen min fuktiga hand. Jag springer till gungan som hänger i trädet. Trädet säger inga dumma saker. Istället gungar det mig varsamt fram och tillbaka.
Det spänner över bröstet och salta tårar rinner nerför mina kinder och min mun.
Hela trädgården har blivit min lekplats. Jag har utforskat den i alla hörn och vrår. Men en dag upptäcker ett alldeles nytt ställe att vara på.
På huk och med en pinne i handen sitter jag framför garaget och ritar i det våta gruset. Dörren till garaget är öppen som vanligt, och jag hör hur Verner hamrar på något där inne. Det känns lugnt och tryggt att vara nära honom. Men så hör jag ytterligare en mansröst inifrån garaget. Så konstigt. Jag har inte sett någon komma eller gå förbi mig. Nyfiket reser jag mig upp och går mot garagedörren. Jag ställer mig i dörröppningen och tittar försiktigt in i garaget. Där får jag se en man som står och pratar med Verner. Han har en blå snickaroverall på sig, precis som Verner. Mannen pratar högt och på bred gotländska och gestikulerar med armar och händer. Männen ser ut att vara i samma ålder, men mannen som är på besök är något längre och smalare än Verner. Hans ansikte har starka och rena drag och håret är ljust och tunt, precis som mitt. De verkar som om de känner varandra, för de ler och skrattar ihop. Från tröskeln där jag står ser jag att garaget har en dörr till som står på vid gavel. Det måste vara därifrån mannen kom.
Plötsligt ser jag att det är något som rör sig utanför den andra dörren. Hjärtat tar ett glädjeskutt när jag tror mig ana vad det är. Med bestämda steg kliver jag in i garaget där jag aldrig tidigare vågat gå in. Jag vill aldrig vara i vägen eller till besvär. Men idag bryr jag mig inte om det, för det jag ser är alldeles för spännande för att låta bli att gå in i garaget. De båda männen nickar mot mig och återgå till sitt samtal. Jag går tvärs genom garaget och ut genom den andra dörren till vad som visar sig vara garagets baksida. Jag står på en uppfart som leder till en vit trägrind.
Vid grinden står en häst fastbunden, och jag blir alldeles till mig av lycka. Manen är alldeles svart, svansen räcker nästan ända ner till marken och över hovarna växer päls som liknar varma tofflor. Jag känner mig inte det minsta rädd, trots att hästen är mycket större än vad jag själv är. Jag ställer mig tätt intill grinden, sträcker ut handen och känner på den mjuka, varma pälsen. Den luktar annorlunda men gott.
Jag klappar och stryker hästen samtidigt som jag säger snälla saker till den. Hästen vrider huvudet, och med sina stora snälla ögon tittar den utforskande på mig. Under luggen skymtar jag långa, mörka ögonfransar. Kanske undrar hästen vem jag är och varför jag är så liten.
Det kommer varm rök från näsborrarna när hästen frustar, och den sträcker fram huvudet, sluter ögonlocken, och låter sig snällt bli klappad av en kärleksfull hand. Jag har fått en ny vän, och precis som trädet där jag gungar varje dag säger inte hästen dumma saker till mig. Hästen som jag döper till Laban är en kamrat som ger mig kärlek och värme. En vän som med sina vackra ögon ser mig för den jag är.
Efter den dagen gick jag till grinden varje dag för att se om Laban var där. När vi sågs lät han sig alltid klappas och bli ompysslad. Han lyssnade alltid på vad jag hade att berätta, oavsett vad det var, och det gjorde inget att han inte kunde svara tillbaka. De dagar han inte var där ställde jag mig ändå tätt intill grinden för att komma världen där utanför så nära som möjligt. Det var alltid lika spännande att titta på människor eller räkna bilarna som körde förbi, fast jag egentligen inte kunde räkna alls. Grinden blev min alldeles egna plats där jag kunde få vara ifred. En plats som förde mig närmare världen och mamma och som fyllde mig med hopp.
Det är vinter och gråa moln täcker hela himlen som ett stort och mörkt tak. Snön har inte fallit än, men den speciella doften i luften tyder på att snön snart är på väg.
Det blåser kallt, och jag är vid mitt träd och gungar med släpande ben. Det är en tråkig dag, en dag när jag inte mår så bra. Mössan i stickad ull kliar envist på huvudet. Den irriterar mig och gör mig på ännu sämre humör. De dagar jag inte har något att göra kommer det alltid över mig, min längtan och saknad efter mamma.
Bilderna av henne börjar sakta försvinna, och jag har svårt att komma ihåg hur hon ser ut. Ingenting känns roligt och jag vill bort från allt. Jag går in i mitt hemliga rum där jag sjunker ner i en fåtölj.
Jag tar fram en bild på mamma som har blivit suddig, håller den i handen och säger:
– När kommer du och hämtar mig, mamma?
När jag inte får något svar säger jag:
– Varför har inte jag en mamma som alla andra barn?
Jag fortsätter:
– Under tiden som jag väntar på dig kan jag ha en låtsasmamma. Du är självklart min riktiga mamma som jag älskar mest, men Signe kan vara min låtsasmamma så länge.
Det gör ont att längta och att inte veta om jag kommer att bli hämtad.
Plötsligt blir jag arg. Jag vill inte vara ledsen längre. Jag tittar på bilden av mamma och utbrister:
– Snälla mamma svara, när kommer du och hämtar mig?
Det är fortfarande tyst. Men så rätt som det är hör jag någon säga något.
– Mamma! ropar jag.
Jag ser mig omkring, men rummet är alldeles tomt. Uppgivet ser jag rakt ut i rummet samtidigt som jag känner en varm andedräkt mot örat. Jag rycker till, men så kommer en doft som jag känner igen och som gör att rädslan försvinner. Det luktar mamma. Till slut hör jag henne säga:
– Vi ses om ett tag!
Så blir det tyst igen. Jag håller andan tills hon säger:
– Jacqueline, jag älskar dig!
Det är då gråten kommer, som ett Niagarafall. All gråt som fyllts på dag efter dag. Jag förstår att mamma kanske inte kommer och hämtar mig snart, att hon kanske inte kommer alls.
”Som jag väntade varje dag. Ända sedan den soliga sommardagen när jag höll mamma i handen och vi gick i Signes och Verners trädgård. Det var den dagen hon lämnade mig och inte kom tillbaka.
Mamma sa att jag måste bo hos Signe medan hon ordnade några saker. Jag ville inte släppa henne när vi skulle ta farväl. Jag grät och sparkade på Signe som slet bort mig från mamma samtidigt som jag skrek:
– MAMMA GÅ INTE! MAMMA GÅ INTE!
Utan att säga ett ord hade mamma vänt sig om och gått.”
Jag är tillbaka på gungan och jag gråter så jag hickar. Det verkar inte finnas något slut på gråten, och det känns som om hjärtat är på väg att brinna upp. Först efter en lång stund upphör gråten, och när tårarna slutat rinna lättar det lite i bröstet. Det mesta av elden har brunnit ner, bara små lågor finns kvar.
Med mina ärmar och händer torkar jag bort tårarna och allt snor.
Jag hade bestämt mig. Från och med nu skulle jag kalla Signe för mamma.
Kyla och värme sköljer om vartannat genom min kropp. Ena stunden fryser jag så jag skakar och i nästa stund svettas jag. Jag vrider och vänder på mig i sängen, men det gör det bara ännu värre. Magen värker och vill upp. Jag provar att ligga stilla och tar djupa lugna andetag för att jag ska må bättre. För en stund känns magen lugnare och jag tänker att illamåendet håller på att gå över. Men så kommer det tillbaka. Munnen fylls med saliv, magen drar ihop sig och vänder sig ut och in. Jag sätter mig hastigt upp, och all mat jag ätit under dagen kommer upp. Jag spottar och fräser och börjar gråta. Det är kladdigt och varmt och det luktar illa, och det svider i halsen av den sura magvätskan.
En dörr öppnas och lampan tänds i hallen. Jag blir bländad och blundar.
– Vad är det som händer? Men du har ju kräkts ner hela dig!
Signe sliter upp mig ur sängen samtidigt som hon håller mig på avstånd. Barskt ställer hon ner mig på golvet, sliter av mig den nerspydda pyjamasen samtidigt som hon skäller på mig.
Jag står naken på golvet och fryser så jag skakar. Det snurrar i huvudet och det enda jag vill är att få lägga mig igen. Plötsligt får jag en dask på stjärten. Jag tappar andan och får svårt att andas.
– Jädrans unge! Varför gör du så här? Du kunde väl ha sagt att du mådde illa så jag slapp den här äckliga sörjan!
– Förlåt mamma! stammar jag.
Återigen ligger jag i en torr säng. Återigen ligger jag ensam i ett nersläckt och mörkt rum. Vad har jag gjort för fel? Varför tycker Signe så illa om mig?
Ännu en natt gråter jag mig till sömns med täcket över huvudet.
Fortsättning följer lördag 2 maj…
Boken finns att köpa på Akademibokhandeln, på bokus.com, samt att låna på bibliotek.
Senaste kommentarer